Fri rådgivning

Ring 0771-184 00

info@enklabegravningsbyran.se

På nätet sörjer vi tillsammans igen

Tekniken gör att vi kan sörja oberoende av tid och rum och ger oss också tillgång till ett utvidgat socialt nätverk. Bra? Javisst, men det finns också risker, varnar forskare.

– Allting uppdateras hela tiden. Vår tid främjar inte att dröja, uppmuntrar inte till reflektion. En förälder som mister ett barn kan samma dag gå med i en stödgrupp på nätet. Jag tror det ligger risker i det här. Här finns en fråga som vi ännu bara anar.

DET SÄGER AMANDA LAGERKVIST docent i medie- och kommunikationsvetenskap, Wallenberg Academy Fellow och forskningsledare för ett projekt om digitaliseringens existentiella dimensioner och konsekvenser. Två frågor står i centrum för henne; hur vi minns de döda, med digitaliseringens förtjänster och sårbarheter. Och hur människor idag kan köpa tjänster för att radera konton eller styra över hur de vill bli ihågkomna. Här ingår allt från hur det ska bli med alla mina lösenord och koder när jag dör, till att kunna skicka meddelanden till barnens 70-årsdag.

Kommunikation efter döden
– Det finns företag som rör sig i nya terränger. De bygger en avatar så att barnbarnsbarnen kan kommunicera med oss. Eller gör det möjligt för dig att skicka ett meddelande till partnern på två-årsdagen av dödsdagen: ”Älskling, det är dags att gå vidare nu”. I Sverige har vi Efterhjälpen, som stänger ner eller omvandlar Facebookkonton. Andra företag, främst i USA, arbetar inom samma fält men med andra former och andra motiv, säger Amanda Lagerkvist. På nätet finns ett stort antal stödgrupper. Det kan handla om att avvärja självmord, eller stötta den som mist någon i cancer. Vi har QR-koder och olika digitala minnesplatser.

– Att hjälpa andra är helande. Stödgrupper verkar främja hälsa. Minnesplatser gör detsamma, men under en period. Efter ett tag kan de bli ett hinder, hälsan kan bli sämre om man håller sig kvar. Det finns också ett behov av avslut. Att det här är en riskzon för vissa individer, visar den del i forskningsprojektet som koncentrerats på digitala stödgrupper och minnessidor.

ATT VI KAN SÖRJA och minnas på sociala medier gör att sorgen inte avgränsas socialt, vi sörjer tillsammans igen.

– Döden har återinträtt i vardagslivet på kort tid. Byn uppstår igen, när människor sörjer tillsammans, men nätverket utvidgas, säger Amanda Lagerkvist.

Sorg utan tid och rum
Vi är inte heller bundna vid vissa tidpunkter. Tiden har utsträckts. Inte heller sörjer vi på vissa platser. Det kan plinga i din telefon när som helst. Och var som helst. Fantastiskt, men det här har också baksidor.

– Människor kan behöva kliva av tekniken, men den upplevs som påtvingande. Man behöver luft i sin sorg, som en pappa sa, säger Amanda Lagerkvist. Det har blivit en ny slags ortodoxi, att vi måste sörja online.

– Det uppstår nya normer. I vår forskning ser vi vissa mönster, det är viktigt att problematisera. Att det går så snabbt, och den ständiga tillgängligheten, vad gör det med oss som sörjande? Hur påverkar det oss kognitivt och emotionellt?

PÅ MINNESRUMMET.SE går det att digitalt tända ljus för någon som gått bort. På ingångssidan kunde man fram tills nyligen se antal tända ljus för människor som nyligen avlidit. Men det blev negativa reaktioner när människor jämförde antalet ljus så funktionen har tagits bort. Nu syns ljus bara på vars och ens minnessida.

– Vi ska inte göra människor ledsna i onödan, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör på Sveriges Begravningsbyråers Förbund.

VI FÖRHANDLAR hela tiden med kommunikationskulturen som omger oss. Många är medvetna om att uppkopplingen gör att våra digitala spår blir synliga. Men vi rationaliserar bort tankar om integritet för att tekniken är en naturlig del av våra liv. Med en ny EU-lag i maj 2018 kommer medborgarnas intressen att stärkas gentemot myndigheter och kommersiella intressen. Rätten att bli raderad och få insyn ökar. Men det finns en fråga som juridiken inte besvarar, säger Amanda Lagerkvist avslutningsvis.

– På Facebook delar vi med oss helt frivilligt. De som är med i stödgrupper säger att de upplever den största trygghet de har känt där. De kallar grupperna för sin livlina. Men ett digitalt forum kan gå i konkurs. Allt går snabbt. Vad händer om jag förlägger det som betyder allt för mig hos dessa aktörer? Om minnesplatsen som blivit en del av mig läggs ner?

TEXT: ANNA FREDRIKSSON
(Källa: Memento)